Hur levde pär lagerkvist
•
Pär Lagerkvist (1891-1974)
Biografi
Pär Fabian Lagerkvist föddes i Växjö och var den yngsta av sju syskon. Han levde i en religiös familj där fadern var bangårdsförman och farföräldrarna småbönder. Redan som barn bestämde han sig att bli författare och började redan i skolan att skriva dikter till de lokala tidningarna. I Växjö tog han studenten 1910 och började studera konsthistoria men avbröt efter två år för att kunna skriva på heltid. Sin första bok Människor publicerades 1912.
Författarskap
Lagerkvist var en person som trodde mer på människa än på Gud. De flesta böckerna är djupa och samhällskritiska ofta en beskrivning av hans egen barndom. Det djupa ämnet i hans böcker handlar om meningen med livet, ondskan, kärläk och döden. När man läser hans böck
•
Pär Lagerkvist – grubblaren under stjärnorna
Tyvärr är det ganska vanligt att ett författarskap faller i glömska efter författarens död, även om författaren varit känd och prisad. Vem läser i dag Olle Hedberg eller Dagmar Edqvist? Pär Lagerkvist har väl aldrig varit glömd, men under många år var det omöjligt att få tag på hans böcker i bokhandeln, frånsett kanske Dvärgen eller Gäst hos verkligheten. Nu har dock Svenska Akademien införlivat honom i sin Klassikerserie, och Pär Lagerkvist-samfundet tycks ha fått nytt liv under de senaste åren.
Man skulle kunna indela Pär Lagerkvists författarskap i perioder: den experimentella, modernistiska ångestdiktningen, naivismen och den stora enkelheten, beredskapsdiktningen under andra världskriget samt slutligen existentiella frågor från och med Barabbas (1950). Mer givande är att begrunda några motivkretsar, som går igenom hela hans författarskap: rädslan för döden, ondskan, grubblet över meningen med livet, främlingskapet och utvaldhet
•
Pär Lagerqvist: Tal vid nobelmiddagen 1951
Ers Majestät, Ers Kungliga Högheter, mina damer och herrar.
Jag ber att få varmt tacka Svenska Akademien för att den tilldelat mig årets Nobelpris i litteratur. Det är en så stor ära att man sannerligen har anledning fråga sig om man förtjänar den. Men jag har inte ens vågat göra mig den frågan. Som väl är har jag inte deltagit i beslutet och känner mig på det angenämaste sätt oansvarig. Ansvaret vilar helt på mina ärade kolleger – och det är jag också mycket tacksam för.
Här har nu ikväll hållits – och kommer att hållas – så många storartade tal. Jag ska därför inte hålla något. Jag ska istället be att få läsa ett stycke ur en bok av mig som aldrig blivit utgiven. Medan jag höll på och funderade över ett tal för detta högtidliga tillfälle inträffade nämligen något ganska egendomligt. Man fann ett gammalt manuskript av mig, skrivet 1922, alltså för 29 år sen. Jag läste det och fann då att partiet i början innehöll ungefär just det som ja