Hur gamla är antika
•
Antiken som uppfinning och identitet
De gamla grekerna och historiebruket
”Hur ofta tänker du på Romarriket?” var en fråga som nyss ställdes överallt. I två böcker, en fransk och en tysk, ställs istället frågan om hur man tänkt och tänker på antikens greker och Aten. L’invention de la Grèce vill göra upp med en ”påhittad” antik värld, medan Die Deutschen und ihre Antike tar upp hur den grekiska historien och kulturen använts i Tyskland under de senaste tvåhundra åren.
Antikens ständiga aktualitet tycks oomtvistlig och gör inte minst avtryck i bokutgivningen, både i Sverige och internationellt. Ofta är det fråga om brittiska och amerikanska verk som säljs i läcker bästsäljarförpackning och på många sätt fyller en folkbildningsfunktion. Men bortom dessa storproduktioner finns också annat material som inte når ut till masspubliken men ändå erbjuder intressanta perspektiv. Exempel på detta är nyutkomna verk av den franske historikern Patrice Brun och de
•
Antiken
Antiken (av latinantiquus, "forntida", "gammaldags", av ante, "före") är en epok i Medelhavsområdets historia. Den varade från cirka 800 f.Kr. till cirka 500 e.Kr.[1] Epoken kännetecknas av stort kulturellt inflytande från antikens Grekland och romarriket.
Under antiken formades det klassiska västerländska kulturarvet inom särskilt filosofi, konst, politik, astronomi och matematik. Kristendomen formades i stor utsträckning under senantiken och modern empirisk naturvetenskap uppstod endast långt senare. I södra Europa, men inte nödvändigtvis på andra platser, följdes antiken av en kulturell nedgång; förnyat intresse för antik kultur har därför betecknats som en pånyttfödelse eller renässans. I den europeiska kulturen är antiken intimt förknippad med ordet klassisk i betydelsen traditionell och av bestående värde. Historiskt har det klassiska arvet från Grekland och Rom utgjort en självklar referens inom konst, vetenskap och filosofi.
Historisk översikt
[redi•
Antikvitet
En antikvitet (av franska antiquité, av latin antiʹquitas ’forntid’, av antiʹquus ’gammal’) är ett äldre, kulturhistoriskt föremål. Primärt avser antikviteter prydnadsföremål snarare än nyttoföremål, exempelvis konsthantverk. Typiskt för antikviteter är att de härstammar från en annan stilepok. I fackmässig benämning ska föremålen vara minst 100 år gamla.[1]
Av hävd eller av praktiska skäl tillämpas vissa regler för vad som kallas antikviteter, men någon bestämd gräns vid vilken ett föremål kan sägas bli antikt finns inte. Regler som kommit att tillämpas bygger på uppförandet av skråväsendets 1846 samt tulltaxans 100-årsgräns, vilken anger att föremål äldre än 100 år är tullfria. Genom att auktionsfirmorna senare har kommit att anordna specialauktioner har begreppet antikvitet i viss mån förlorat sin giltighet, och även föremål som är nyare än 100 år har kommit att inkluderas i begreppet. Detta har medfört att inte heller antikhandeln upprätthåller några princip